If I die tonight would you hold my hand?

Varför kan jag inte bara tillåta mig själv vara lycklig? Vad har hänt tidigare i mitt liv, som gör att jag inte kan släppa alla spärrar och bara vara? Alltför mycket, det vet jag. Alltför mycket jag inte kan skriva här, inte idag, inte just nu. Men det är så otroligt jobbigt att inte bara kunna acceptera att "ja, jag mår bra. Jag är lycklig. Och jag förtjänar det!"

För jag är lycklig. Jag mår bra. Men rädslan i vad som skulle kunna hända om jag öppnade mitt hjärta för mycket, ligger och lurpassar hela tiden i bakhuvudet. "app-app-app! Nu märker jag nog att du håller på att slappna av. Tänk på allt negativt som kan hända! Kom ihåg alla gånger du blivit sårad förut." *suck* Jag blir så less på mig själv.

Men jag jobbar på det. Jag jobbar på att inse att jag faktiskt inte behöver prestera något för att vara älskad och omtyckt. Jag är värd att må bra, även om jag inte får MVG i hushålls sysslor och sängakrobatik. Jag behöver inte ens ha det sista för att vara älskad. För att bli sedd. Men det är svårt att lära gamla hundar sitta. Eller i alla fall intala en person som "gråtit med sitt sköte" (så fint skrivet i senaste amelia tycker jag, så jag snor det rakt av) att förstå att jag har ett värde, som inte innebär att jag är vigast eller villigast.

"varför jag?" frågade jag honom
"varför inte du?" frågade han mig tillbaka. Jag hade inget svar. Men jag ska ta de orden och ha som mitt mantra när jag känner den elaka djävulen på min ena axel sitta och pika mig och försöka få mig mindre än vad jag är.

Ja. Faktiskt. Varför inte jag?