Jag vet liksom aldrig när det ska slå till. Oftast hinner jag förberede mig, men idag sköljde det över mig bara J kallade mig gumman. Och när han har ett visst tonfall när han säger "gumman" tycker jag så jävla synd om mig själv att jag inte kan hålla mig från att gråta.
Så, ja, man kan väl säga att det släpptes på ventilerna här hemma. Lite grann.. För en annan typisk grej är ju just att jag sällan, nej aldrig, är ensam när jag egentligen skulle behöva vara det.
Känner mig rastlös och trött på samma gång. Ledsen och arg samtidigt. Lyckligt lottad och jävligt orättvist behandlad i en enda stor kompott!
Jag vet inte riktigt var jag ska börja reda ur den här röran. Att börja med röran här hemma vore en bra start, för den hjälper ju inte direkt till. Men fan för att orka börja! Blir bara arg och ledsen att det aldrig kan vara fint här hemma mer än 2 sekunder..
nåväl. Det blir nog bättre. Hoppas jag.
Som sagt. Going down. Och det känns värre än någonsin!
1 kommentar:
imorgon är en annan dag.. *kram*
Skicka en kommentar