Guuud så skönt med värme..

31 grader ute - ok.
31 grader inne - INTE ok.

Detta är alltså inte ok.. Äntligen hemma? Yeah right.

Att försöka blicka framåt..

Alla hans saker är hämtade, både i lägenhet som ur förråd. Uppsägning av lägenhetskontrakt skrivet.. Tårar fällda. Ilska känd. Fler tårar fällda.

Det kommer komma svackor men nu är det väl bara att blicka framåt som gäller.

Men först ska jag jobba några timmar..

Glad midsommar på er! :)

Kvällsmat..

Magen knorrade lite och gjorde sig påmind nu ikväll. Kom på att jag kanske borde äta nåt? Kan ju erkänna att just nu äter jag mest för att jag vet att jag borde, inte för att jag känner hunger. Eller jo, hunger kan jag känna men ingen aptit.

Levt på cheerio flingor, mjölk och kaffe ett par dagar.. Men häromkvällen kom syrran över för att hjälpa till att packa inför den stundande flytten (jag o alli ska fortfarande flytta till trean) och hade med sig inte en, utan TVÅ Ben & Jerry glassar!

Ikväll förbarmade jag mig så över det som blev över i ena burken. Och lyssnade på survivor med Destinys Child.

Kan knappast bli mer amerikansk kärleksfilm över det hela. Men jävlar så rätt!

(försök bortse från det avskavda nagellacket.. )

De underbaraste av vänner..

Jag har ett sånt underbart gäng vänner (och såklart familj) runt omkring mig. Utan Er hade jag inte klarat dagen, och det säger jag inte bara.

Det ramlar in tankar och kramar på facebook, telefonen ringer och piper om vartannat..

Tack vare Er känner jag att jag kommer ta mig igenom det här. Jag är inte ensam. Jag hoppas bara jag är så pass stark som ni säger att jag är. Och skulle jag vara det, så är det bara Er jag har att tacka.

Jag älskar Er!

Aouch..

Alicia till kassörskan på ICA: xx har flyttat ifrån oss!!

Aouch.

(Beskrivning till den som hittar mitt hjärta som just där och då slets ut ur kroppen på mig: det är det med kniven i sig. Om det finns något kvar av det vill säga )

Det är tungt..

Just nu är det tungt. Jävligt tungt. Pendlar friskt mellan ilska, frustration och fullkomlig panik och förtvivlan. Jag trodde jag var klar med det här.

Hjärtesorgen. "Bodelningen". Ångesten.

Pansarhjärta.

På boken skriven av Jo Nesbo, står det "när man blir levande begravd i ett snöskred och bröstkorgen trycks så hårt samman av snön att lungorna inte kan fyllas, har man bara syret i blodet kvar att leva på. Det räcker i ganska exakt fyra minuter. Tillståndet kallas pansarhjärta"

Jag skulle vilja skriva "när det känns som man blir levande begravd och bröstkorgen trycks ihop att man inte kan andas. När man blir sårad gång på gång och tappar tron på kärleken kallas även det tillståndet pansarhjärta"

Boken är jävligt bra. Allt annat i mitt liv är dock skit just nu.

Jag har drabbats av pansarhjärta..

Regn

Idag har det regnat lite (igen) och äntligen har regnet medfört att luften går att andas! Härligt. Nu kan det få bli sol igen..

Dagens themesong..

Jag brukar välja en themesong, eller ett ledmotiv för dagen. Igår var det "just idag är jag stark" med Kenta, men om man ska välja den låt som först "kommer till en" (jag tänker i låttexter) så skulle det idag innebära att dagens ledmotiv skulle vara ICAs "kompispris" låt.

Jag måste komma ut mer!

God morgon!

Bästa "koppen" kaffe är den första. Och den klockan tre på eftermiddagen. Den allra bästa är dock den gjord på färsk malda bönor. Oavsett tid på dygnet.

Nu sägs det att man kan börja höra röster om man dricker mer än fem koppar om dagen. Vilket skulle förklara en hel del för mig. Haha!

Dricker du kaffe? Hur många koppar får du i dig en vanlig dag?

Äru gravid eller?!

Har varit hemma för min mage ett par dagar. Vore ju ett ypperligt tillfälle att komma på saker att blogga om.. men ICKE! Spydde på jobbet i onsdags och var febrig och sov mestadels igår. (Nej jag är inte gravid. Så var det sagt)

DET kanske jag kan skriva om?!

Hur kommer det sig att när man är i min (ypperliga) ålder och mår dåligt såsom i illamående, alltid och jag menar ALLTID måste vara gravid?!

Och hur kommer det sig att folk tycker sig ha rätten att fråga mig om det, bara för att jag nämner ovanstående symptom? Kan man inte må illa om man inte är med barn? Tänk om jag inte kan få fler barn? Tänk om jag blir jätteledsen varje gång någon frågar? Tänk om vi skulle försöka få barn, men att det inte går och vi försöker och försöker men inget händer?

Varför har folk inget vett om var gränsen för personliga frågor går?

Jag har t ex fått förklara många gånger för min finaste älskade här hemma att han får åka med på ett bananskal när folk börjar tjata om att det är dags för syskon bara för att Alli är "i den åldern" så hon borde få (vadå "borde få"? Är det inte bättre hon får en katt i så fall?) ett syskon. Hold your horses, säger jag, vi har bara varit tillsammans 6 månader. Och bara för att vi flyttat ihop fort, så har jag lärt mig min läxa vad gäller att skaffa barn fort. Inte igen säger jag bara.

När jag försvarar (!) mig själv med orden att jag kanske inte vill ha fler barn, att jag kanske är en sån där enbarnsmorsa, så kommer orden direkt: "Du hinner ångra dig".

Varför?!

Den enda motfråga på det faktum att jag säger att jag kanske inte vill ha fler barn, som jag kan finna värd att svara på, är denna "Men om C vill ha sen då?" Ja då är det en annan sak. Då får jag väl omvärdera mitt val. Men jag har ingen som helst brådska i dagsläget att skaffa fler barn.

Men sen kommer den ändå, när jag säger att jag inte vet om han vill ha egna barn överhuvudtaget: "Ni (han) hinner ångra er!"

Där sa Alicia en klok sak precis i början när jag och C träffades.

Alicia: har du barn?
C: nej, jag har inga barn.
Alicia: jo, när du är här har du det.

och varför skulle det vara så fel för honom att nöja sig med att ha ett barn, som visserligen inte är av hans kött och blod, som det så fint heter, men som springer honom till mötes varje kväll han kommer hem från jobbet. Som kryper upp nära honom när han läser saga för henne. Som trotsar mot honom som hon trotsar mot mig. Som håller hans hand när vi är ute. Som säger "jag älskar dig" och saknar honom när han inte är hemma?



Jag har vänner som har bestämt sig för att inte skaffa fler barn än det underbara fina barn de har. Folk blir som galna. HUR kan de göra så mot deras barn? HUR kan de tänka så?!

Ja, är det inte bättre att tänka att "jag har ett barn. Jag ger det barnet ALLT jag kan i kärlek, omsorg och tid" istället för att skaffa fler barn och kanske inte ha tid över? Bara för att man ska?

Personligen mådde jag så väldigt, väldigt dåligt direkt efter förlossningen, det var verkligen inte en dans på rosor att få barn. Verkligen inte. Lägg därtill ett förhållande som började knaka i fogarna för att sen övergå i en fruktansvärt jobbig separation. Jag hade inte näsan över vattenytan många gånger det första året efter det. Det vet ni som känner mig väl. (Och ni har ju heller aldrig stressat mig om fler barn heller. Kärlek!) Antidepressiva tabletter, ångetsdämpande, ett barn i trots. (ett barn i sorg) Ett barn som inte sov. och när hon sov kunde inte jag sova. Och på detta skulle det övriga sociala livet fungera. Jobb, vänner.. you name it.

Att skaffa barn igen ligger helt enkelt inte prio ett på min lista om vi säger så.

Just nu är jag helt enkelt för rädd att riskera att gå igenom detta igen.


Jag vill bara få må illa ifred.