Äru gravid eller?!

Har varit hemma för min mage ett par dagar. Vore ju ett ypperligt tillfälle att komma på saker att blogga om.. men ICKE! Spydde på jobbet i onsdags och var febrig och sov mestadels igår. (Nej jag är inte gravid. Så var det sagt)

DET kanske jag kan skriva om?!

Hur kommer det sig att när man är i min (ypperliga) ålder och mår dåligt såsom i illamående, alltid och jag menar ALLTID måste vara gravid?!

Och hur kommer det sig att folk tycker sig ha rätten att fråga mig om det, bara för att jag nämner ovanstående symptom? Kan man inte må illa om man inte är med barn? Tänk om jag inte kan få fler barn? Tänk om jag blir jätteledsen varje gång någon frågar? Tänk om vi skulle försöka få barn, men att det inte går och vi försöker och försöker men inget händer?

Varför har folk inget vett om var gränsen för personliga frågor går?

Jag har t ex fått förklara många gånger för min finaste älskade här hemma att han får åka med på ett bananskal när folk börjar tjata om att det är dags för syskon bara för att Alli är "i den åldern" så hon borde få (vadå "borde få"? Är det inte bättre hon får en katt i så fall?) ett syskon. Hold your horses, säger jag, vi har bara varit tillsammans 6 månader. Och bara för att vi flyttat ihop fort, så har jag lärt mig min läxa vad gäller att skaffa barn fort. Inte igen säger jag bara.

När jag försvarar (!) mig själv med orden att jag kanske inte vill ha fler barn, att jag kanske är en sån där enbarnsmorsa, så kommer orden direkt: "Du hinner ångra dig".

Varför?!

Den enda motfråga på det faktum att jag säger att jag kanske inte vill ha fler barn, som jag kan finna värd att svara på, är denna "Men om C vill ha sen då?" Ja då är det en annan sak. Då får jag väl omvärdera mitt val. Men jag har ingen som helst brådska i dagsläget att skaffa fler barn.

Men sen kommer den ändå, när jag säger att jag inte vet om han vill ha egna barn överhuvudtaget: "Ni (han) hinner ångra er!"

Där sa Alicia en klok sak precis i början när jag och C träffades.

Alicia: har du barn?
C: nej, jag har inga barn.
Alicia: jo, när du är här har du det.

och varför skulle det vara så fel för honom att nöja sig med att ha ett barn, som visserligen inte är av hans kött och blod, som det så fint heter, men som springer honom till mötes varje kväll han kommer hem från jobbet. Som kryper upp nära honom när han läser saga för henne. Som trotsar mot honom som hon trotsar mot mig. Som håller hans hand när vi är ute. Som säger "jag älskar dig" och saknar honom när han inte är hemma?



Jag har vänner som har bestämt sig för att inte skaffa fler barn än det underbara fina barn de har. Folk blir som galna. HUR kan de göra så mot deras barn? HUR kan de tänka så?!

Ja, är det inte bättre att tänka att "jag har ett barn. Jag ger det barnet ALLT jag kan i kärlek, omsorg och tid" istället för att skaffa fler barn och kanske inte ha tid över? Bara för att man ska?

Personligen mådde jag så väldigt, väldigt dåligt direkt efter förlossningen, det var verkligen inte en dans på rosor att få barn. Verkligen inte. Lägg därtill ett förhållande som började knaka i fogarna för att sen övergå i en fruktansvärt jobbig separation. Jag hade inte näsan över vattenytan många gånger det första året efter det. Det vet ni som känner mig väl. (Och ni har ju heller aldrig stressat mig om fler barn heller. Kärlek!) Antidepressiva tabletter, ångetsdämpande, ett barn i trots. (ett barn i sorg) Ett barn som inte sov. och när hon sov kunde inte jag sova. Och på detta skulle det övriga sociala livet fungera. Jobb, vänner.. you name it.

Att skaffa barn igen ligger helt enkelt inte prio ett på min lista om vi säger så.

Just nu är jag helt enkelt för rädd att riskera att gå igenom detta igen.


Jag vill bara få må illa ifred.