söndag 30 oktober 2011

Kärlek? Finns det?

Jag tror på kärleken . Jag måste. Om man inte ens kan tro på den, vad finns det då kvar? Jag blev kallad ”kärleksoptimist” en gång. Och ja, visst sitter känslan längre och längre in, speciellt efter de nitar jag gått på, men jag vill gärna tro att jag ska få uppleva den igen.

Kärleken.

Den behöver inte vara rosenröd och passionerad och gnistrande som på film, konstant. Att tro att det skulle vara så är enbart naivt.

Men att få vakna bredvid den man älskar. Äta en lång frukost tillsammans en ledig dag. Diskutera. Dela livets glädje och bördor..

Kan jag göra det igen
Jag har så mycket att förlora
Vågar jag tro på kärleken
Vill jag det här
Kan jag göra det igen
Jag har så mycket att förlora
Vågar jag tro på kärleken
Vill jag det här.
Steget - Förändrat


Jag vet bara inte.



2 kommentarer:

zill sa...

Du... Jag känner igen det här. Mina fjärilar i magen har fladdrat nån vecka nu, men vet du, jag är så skeptisk efter senaste gångerna att jag helt enkelt klubbat ner fjärilarna själv, INNAN jag ens försöker mig på det där med tvåsamhet... Jag har gått från att vara "kärleksoptimist" till "kärleksskeptiker"... Och det känns inte helt okej, faktiskt. KRAM!

Pline sa...

Man kan vara försiktigt optimistisk också.. ;)
Kram på dig

Och dig med Zill!