No ordinary love.

Jag har "provat” det mesta nu.

En jämnårig datanörd, med arabiskt påbrå. En svensk äldre, tatuerad kille, med skägg och tatueringar så han påminde om någon i ett mc-gäng. En något år äldre kontorssnubbe UTAN tatueringar. Täckt hela spannet på 3 killar, de senaste åren.

Och vi vet ju alla hur det har gått. (not so good)

I helgen hade jag det berömda psykbrytet. Började ifrågasätta mig själv. Ja, jag blev så otroligt sårad sist, att jag tappat all tilltro till kärleken, till män.

Jag träffar någon lite då och då just nu. och jag mådde så bra i början, ända tills jag gjorde misstaget och berättade för folk om honom. (och nu berättar jag det för er. Hepp!) Men då plötsligt började jag få höra saker som att det hela var "konstigt". Att han "betedde sig underligt".

Men hur ska man bete sig? Vad är normalt? Och måste det vara det?

Om han får mig att må bra när han är här.. För jag mår så jävla bra då. Är det inte bra så?

"men du mår ju dåligt när han inte är där!"

Ja. För att jag lyssnat för mycket på andra och för lite på mig själv.

Det var inte han som fick mig att känna mig utnyttjad. Utan jag själv.

Men nu har jag bestämt mig för att försöka bara njuta av de gånger han är här. Inte tänka så mycket. Som han förövrigt sagt åt mig några gånger att inte göra. Bara.. vara. Försöka vara i nuet.

Jag ska inte sticka under stolen att visst skulle det kännas fint att få "vara någons" igen. Att få ändra status på facebook (herregud, jag måste verkligen sluta hänga där! )

Men vad egentligen är det som skiljer detta från att vara ihop med någon?

Nej, vi har bara det mysiga. Vi träffas när vi kan. När jobb och barn tillåter. Kollar på film. Och bara är.

Och Alli är utanför. Precis som jag vill ha det. Men när jag säger det, då är det ok. Då är jag en stark, duktig och bra mamma som tänker på mitt barns bästa.

Men när han säger det. Då är det plötsligt konstigt sagt? Vari ligger skillnaden? Kan det inte vara så att han också tänker på henne?

Men den som inte fått trösta och förklara för sitt barn, sitt allt, som gråter hjärtskärande efter den som lämnat, kanske inte kan förstå det?

Den som själv inte haft näsan precis ovanför vattenytan och varit nära att drunkna gång på gång. Ge upp. Men som inte kunnat göra just det, för man måste bära en liten som visar sorg genom att vara trotsig och arg. En liten som bara vill vara nära, nära på natten. På natten när allt kommer upp till ytan och man själv bara vill krypa ihop till en boll och skrikgråta och svära och slå på kudden. Men istället får gråta tyst, ner i sitt barns hår.

För dem är det kanske bara så enkelt

"Men tänk på vad du kanske missar!"

Gör jag verkligen det? Missar något? Vad exakt är det jag missar? Bråk om vems tur det är att plocka i och ur diskmaskinen? Bråk om vem som ska dammsuga?

Och oavsett om jag har ett riktigt förhållande eller inte, kommer jag ändå bara vänta på att han ska dra.

Självklart förstår jag ju att allt detta är sagt ur bästa välmening. Självklart förstår jag det. När jag är stark. Men snälla, fyll mig inte med tvivel, det är jag bra på att göra själv.

Stå vid min sida och ta emot mig när jag faller istället.