Jag vet också att jag egentligen inte är sugen på allt det här. Det är min "tröstätargen" som pratar. Idag var jag nämligen på stödsamtal på BVC.
Och jag grät. Jag hann säga 3 ord innan jag började gråta. BVC-sköterskan tog fram näsdukar och jag satt där och grät och snorade och öppnade den kran av känslor jag försökt stänga av sen den dagen då Alicia var 8 månader och jag ringde till MVC och frågade när mammalyckan egentligen skulle infinna sig, men att jag inte vågade ta det med min dåvarande bvc-sköterska, och de sa att jag inte kunde hjälpa mig och lade på luren.
Och där stod jag med luren i handen, i köket, med världens finaste unge krypandes runt benen och jag kunde inte vara lycklig. Och jag lade ifrån mig telefonen för att aldrig ringa till någon för att be om hjälp igen. Jag är inte av den sorten.
Ber jag om hjälp, behöver jag den NU! Inte sen. Sen är för sent. Då har jag stängt igen min mur igen och fortsätter låtsas att allt är såå bra!
Idag efter 10 minuters samtal, hade min bvc-sköterska fixat en tid hos en läkare åt mig, för att fixa doseringen av de tabletter jag äter mot min pms ("Det här låter ju inte rätt!" sa hon. och läkaren hon pratade med hade skrattat och sagt "ja.. det är den doseringen gynekologer sätter") Samt fixat in mig i kön till deras "beteendevetare" för att få prata.
"Jag kan inte hjälpa dig med det här.. men jag ska hjälpa dig att få hjälp. Låter det bra?" Sa hon och sträckte mig mer papper.
"ja.. ja tack" fick jag fram medan jag oroade mig för hur mycket min mascara egentligen runnit.
När hon kom tillbaka till rummet där jag satt och försökte stoppa tårarna från att rinna, kände jag bara för att be om ursäkt. Förlåt för att jag sitter här och gråter. Förlåt för att du ska behöva sitta här och titta på mig när jag snorar. Förlåt. Jag ska genast gå och fortsätta låtsas.
Men istället sa jag ingenting. Och när jag gick fick jag en kram. Och ett "ta hand om dig nu".
Och även om det känns läskigt just nu, så känns det samtidigt väldigt bra.
Jag har blottat min strupe. Jag har visat mig "svag". Jag har visat mig som den operfekta mamman jag är.
Och även om det här bara är första steget.. så är det i alla fall ett steg i rätt riktning.
5 kommentarer:
Heja dig! BRA jobbat idag. Stor kram!
Fy fan vad du är modig. Jag håller på dig i alla väder vettu, och jag är rätt så stolt över att du vågade. Man måste ta hand om sig själv, fast ibland är det skitläskigt. STOR KRAM!
Superduktigt gjort och vilket pissigt jävla MVC!!
Stor kram!
Vad bra att du fått hjälp. Jag kände precis som du. Det tog lång tid innan jag kunde känna mig glad över pysen.
Min pms har i alla tider varit förjävla enorm och ond mot mig. Jag blir en elak jävla hagga rent utsagt och det är ändå milt. Nu har jag fått antidepp och det funkar så bra. Jag har fortfarande inte långt till fräsandet men jag blir inte galen eller självmordsbenägen. Är dock irriterad över att de inte kunde gett mig den här hjälpen för femton år sedan.
Du är stark, det starkaste man kan göra är att blotta sin strupe
Underbart! Det är så galet viktigt. Jag satt en kväll för några veckor sedan och behövde verkligen prata med någon. Jag ringde jourhavande vän: Vi har öppet mellan 21 och 06. alla andra hade telefonkö eller helt enkelt inte tid att svara.. Märkligt va? Då ringde jag min bror..
Det är viktigt att prata av sig!
Kram på dig
Skicka en kommentar