Först trodde jag att det var för att jag var slö, men idag insåg jag att det har ingenting med slöhet att göra. Jag vill inte packa, för då ska jag flytta. och då är det så definitivt på något sätt.. Vissa dagar känner jag att jag kommer gå ur det här med huvudet högt och livet kommer bli bra.. Men vissa dagar, som just idag, känner jag inte alls så.
Jag vill inte heller packa för Alicia har faktiskt kalas här på onsdag. Ska det då stå en massa kartonger runt omkring, och lägenheten vara halvt nerpackad och så ska vi fira och vara glada och skratta och ha roligt, när det står banankartonger runt omkring oss och bara påminner oss om att "ja, skratta ni och ha det trevligt. Men egentligen vet ni att ert barns barndom blivit slaget i spillror för att ni inte klarade uppgiften att vara mamma och pappa, tillsammans!"
För så känns det.
Så till alla mina läsare vill jag bara be om ursäkt för att jag är så enormt jädra tråkig i mina inlägg just nu.
Idag har inte varit en bra dag som sagt. Imorgon kanske det är annorlunda?
6 kommentarer:
Men du, det sista du ska göra är att be om ursäkt! Känn efter, skriv, gråt, skrik, gör vad som känns minst jobbigt. Det är ju så livet är just nu. Tyvärr. Kram på dig.
Åh, du måste få känna så! Sätt dig ner när känslorna kommer och bara känn efter hur du mår, lämna inte situationen förrän det känns ok att släppa igen.
Inget kommer att pysa ut bakvägen, allt ska ut den tuffa vägen och man måste ta tag i de små ögonblicken som ges.
Det kommer att gå bra!
kram
Jag -vet- att det KÄNNS så, men det ÄR inte så. Ett barn mår bättre av att ha föräldrar som lever på skilda håll och mår bra, än ha föräldrar boendes under samma tak som mår dåligt. För att inte tala om föräldrarna själva.
Så länge som separationen och gemensamma beslut som gäller barnet fattas snyggt, så har barnet alla möjligheter att få en precis lika bra uppväxt som i en "kärnfamilj".
Jag lovar dig att det blir bättre, men det måste få ta tid. Det tar ett tag innan man kommer överens med verkligheten och kan se det positiva i det som har hänt... För även om mycket känns negativt, så är det också en del positiva saker som kommer med det hela.
Jag hoppas det löser sig för dig och att Alicia får ett fint 2-årskalas!
Precis som Frida redan skrivit... Alicias liv är inte slaget i spillror, även om det känns så för dig. Det handlar inte om att du & Them inte kunde vara mamma & pappa, för det tror jag ni sköter helfint :). I övrigt så hoppas jag att tvåårskalaset blir guld och att ni får det toppen. KRAM!
Har själv separerat från min äldsta killes pappa. De var skitjobbigt, stretade emot så länge jag kunde innan separationen var ett faktum. I efterhand vet jag att det var det bästa jag kunde ha gjort. Grabben är van att situationen ser ut som den gör. Dessutom är jag skilsmässobarn själv, mina föräldrar seprarerade när jag var sex år. Jag fattade ingenting av "konsekvenserna" Tycket det var skitkul att jag fick ett större rum och att jag fick fira julafton två gånger. Självklart saknade jag pappa ofta då jag bodde hos mamma men jag mådde iaf bättre för att mina föräldrar gjorde det.
Du kommer ta dig igenom allt det jobbiga och rätt som det är kommer det mesta kännas bra igen.
Kram
http://www.youtube.com/watch?v=rlHcXWHoDUM
Kram!
Skicka en kommentar