Igår..

var en väldigt dålig dag. Eller ja. Den var sådär medioker till att börja med, men urartade mot slutet och slutade med att jag stod och grinade i sambons famn i köket när jag kom hem efter jobbet.

Satt och läste nya Mama när jag hade rast. Däri fanns en krönika skriven av Mia Skäringer. För er som inte (heller) vet vem det är så är hon komiker och skådis och har b la varit programledare för "Roll-On" i P3. Jag gillade det programmet när det gick så jag tänkte att "det här är nog en riktigt bra krönika!" och det var den.. hon skrev om att den glada tjockisen inte finns. Och jag tänkte "oj! det här var ju precis vad jag själv tänkte bara för några dagar sen!"

Och hon började bra.. utdrag från krönikan "Det är hemskt att vara tjock. Alla som säger något annat ljuger. /../Det värsta är tjocka människor som driver med sig själva om hur tjocka de är. Typ, jag har gett upp men jag skojar om det så märker kanske inten hur ledsen jag är, hur obekväm jag är. Vilka problem jag egentligen har. Hur otrevligt det är när låren skaver mot varandra. /../ När jag skäms och drar i tröjan så att fettvalkarna inte ska synas så tydligt."

Jag tyckte det var en bra början, för jag kände igen mig så väl i det hon beskrev. Sen skriver hon om killarna aldrig ville vara tillsammans med henne men gärna ha henne bredvid när de hånglade upp skolans lucior. Och det var här jag blev ledsen.. första gången igår kväll.

Hon skriver "Luciorna kunde ju knappt prata. Luciorna behövde ju aldrig öva upp den förmågan. Luciorna som inte ens kunde ta en ton rätt. (så jobbar också de flesta skolluciorna i trav- och korvdelen på ICA Maxi nu. Ketchup? Senap? Rätt åt er!)"

Sen visar det sig i alla fall att hon blev vald till lucia en gång. Men det enda jag tänkte efter jag läst färdigt var "Jaha? och jag som var/är tjock och ALDRIG blev vald till lucia och sen hamnade på en livsmedelsaffär som tydligen inte är ett tillräckligt "fint" arbete enligt Mia Skäringer (ja vad ska man annars tro om man läser det sista?).. är jag DUBBELT så misslyckad då?

Jag vet att det kanske är larvigt att tänka så, men just då.. när jag precis ätit min fjärde pepparkaka och läste just den sista raden jag citerade nyss.. då kände jag mig så jävla värdelös!

Sen gick jag ut i affären. Hade tappat lusten helt. Ville mest bara hem.

Efter två timmar var det dags att åka hem. Jag köper en chokladkaka med orden "jag är såå chokladsugen just nu!" och vad får jag höra då.. jo, dessa ord:

"jaha. Så köper du en chokladkaka idag och så bantar du nästa dag, och så choklad nästa. Det ena tar ut det andra!"
"jag bantar inte." svarade jag "Jag försöker lägga om min livsstil, men det går inte så bra" *halvt skratt* och då tänkte jag på krönikan. Den glada och skämtsamma tjockisen. Men så tänkte jag lite till.. och så insåg jag att vad fan har hon med det och göra?! Och det är inte första gången hon kommenterar att jag äter. Det är förresten inte bara hon på min arbetsplats som gör det. "Sitter du och äter nu igen?!" "och du bara moffar i dig!" "har du kollat så du inte har mask i magen.. haha"

eh.. vänta nu.. ha.ha.

När jag var liten, fick jag höra av mina klass"kamrater" att jag "kunde väl skaffa mig bulimi eller anorexi eller nåt" för jag var så fet. Nu gjorde jag inte det. Jag gick hem och åt godis istället vars papper jag gömde under fotöljen i vardagsrummet när jag hörde att mamma var på väg åt mitt håll. Jag har alltid sökt tröst i socker. När jag sen en sommar valde att leva på en hård knäckemacka med potatissallad och lite salladskrydda på per dag så rasade jag (såklart) i vikt. Här skulle jag kunna gå ännu mer på djupet. Jag brukar säga att jag utnyttjades av de följande killarna i mitt liv (förutom en och annan) men om sanningen ska fram så utnyttjade vi nog varandra. Jag hade upptäckt ett nytt sätt att bli bekräftad på för att säga det fint. Men jag ville ha kärlek efter ett tag, men det fick jag aldrig. Tack och hej, leverpastej.

och jag återgick till det som aldrig svek mig. Sockret. Chokladen. Nu har jag mest svikit mig själv med ett X antal kilon som jag skulle behöva tappa..

Men det gör bara så jävla ont i hela magen, hjärtat och själen att höra sådana ord sägas! Om man inte har något snällt att säga.. varför håller man inte käften då?






Jaja. Skulle väl egentligen bara skriva att det var en skitkväll igår. Och om du, Mia, mot förmodan läser min blogg för att ditt namn är med, så vill jag säga, att resten av krönikan var riktigt bra. Men du ska vara glad att vi finns där, vi på ICA och Coop. Vi gör din vardag lite enklare. Och DET är väl sannerligen inget att förakta?