Jag vill också!

Egentligen är jag så less på alla dessa "hemma hos"-reportage och "så här gjorde vi om hemma hos oss"-artiklar. Jag menar, hur många människor är det egentligen som har samma förutsättningar som dem? Inte många. De har ju för sjutton dass lika stora som hela vår lägenhet! Eller "jag lämnade kalla Sverige för att bo i Indien" Men vi som inte vill flytta till Indien bara för att få råd med ett hus?

Ändå dras jag till dessa inredningstidningar och bloggar som en fluga till en kvarglömd bulle (ja, flugor dras till lorthögar också, men det lät inte lika romantiskt) och så läser jag, och suckar. Jag läser, suckar och avundas alla dessa människor som har sådan enorm fantasi till att göra om ett gammalt tuggummi till en modern fotölj i äkta McGyver anda. För att inte tala om de som annars har råd att köpa något ur en möbelserie gjord av några plankor och gamla lakan, med startpris från 7 000 kr! (sett i senaste Family Living)

Jag vill också! Men just nu känns det som att vi inte ens har råd att åka till ikea att köpa värmeljus eller servetter (ja, vaddå? har du någonsin kommit därifrån utan detta?! ;P)

"Det handlar om prioriteringar.." säger snusförnuftiga någon där borta. Jo, men ändå! Varför måste man alltid hamna i valet att prioritera bort vissa saker för att få en annan? Varför kan man inte bara få båda? I äkta 80-talist anda.

Sen fattar ju jag med att det här är mycket homestyling som ligger bakom. Borde det inte stå i början av varje artikel "Personerna på bild har inget med inredningen att göra" som de hade i "Bullen" eller "Hasses brorsas låtsaskompis guldfisks kusin", eller vad det nu heter.. ?! Flickan/pojken i filmen har inte skrivit brevet, ni vet..

Nä, det är väl bara till att fortsätta läsa, sucka och avundas "de andra". Men en vacker dag, ska jag också få gå lös, på Ikea i och för sig, men ändå!