Man ska inte lyssna på Kent när man känner sig ensammen. Alicia sover och sambon försvann tydligen ut med en kompis. När är det MIN tur att komma ut? När ska jag sluta försaka mig själv för den här familjen? Jag är så less på skiten att jag spyr! Jag vänder ut och in på mig och raderar hela jävla mig utan att få någonting tillbaka. För vad? För den där familjelyckan som inte finns. Som alla bara skriver och pratar om och låtsas att de har men så gråter de i sin tysthet när ingen ser på..
(Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter.. och vad har vi gjort?)
Funderar på att skaffa bilddagboken. Men vad ska jag fotografera? Att jag äter? Hur jag gör samma sak om och om igen på jobbet? Dag ut och dag in. Hur jag sitter i soffan och tittar på teletubbies? Hur jag plockar ur och i diskmaskinen och plockar ordning i vardagsrummet? Dag ut och dag in. Jag behöver semester.
(Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter.. och vad har vi gjort?)
Eller en kram. En stor famn som bara höll om mig och sa att allt blir bra. Tillslut. Ett finger som strök bort mina tårar. En blick som sa att den älskar mig. Bara mig. Att jag duger som jag är. Att jag är fin. Att jag är bra. Att det jag gör är bra. Att jag behövs. Att jag utför något.
Jag borde nog sova nu. Sluta fundera. Det händer ändå inte idag. Sätter min tillit till morgondagen..
Så går en dag ifrån mitt liv och kommer aldrig åter.. och vad har jag gjort?
6 kommentarer:
Åh, lilla gumman. Jag veeeeet så oändligt väl vad du menar. Jag är inte där nu, men väl så ofta. Jag vill bara krama didg - hårt och länge.
(Och låt bli Kent nästa gång, vännen.)
Och nästa gång är det DU som "tydligen" sticker ut, okej?
Kram,
Rana
Stå på dig. Kom ut. Var du och bara du. Du behöver det. Och din familj behöver DIG. Bli arg, stå på dig!!
Känner igen det där. Jag har varit frustrerad rätt många gånger och nästan känt mig som en fånge hemma.
Fast just nu känns det bra. Kanske för att jag får stimulans av att studera, och att C tar sitt ansvar istället för att jag ska behöva tvinga det på honom.
Hoppas det blir bättre för dig snart.
Här är en till som känner igen sig. Ibland är jag så ledsen och stressad över att vardagen äter upp mig inifrån. Klart man är tacksam över att ha fått friska barn och att man har en man som man älskar men det räcker inte till allt. Man måste få ta en stund för sig själv, känna sitt eget värde.
Var på arbintervju i onsdags å då frågade de faktiskt, "vad gör du för att ta hand om dig själv" Vad svarar man på det?! Allt jag kunde komma på var kopplat till någon annan i min familj. Ska kämpa för att få tid/ork/lust att göra något bara för mig själv.
Ikväll ska jag få komma ifrån några timmar och det har jag verkligen förtjänat!
Hoppas du får en chans att göra det samma snart Kram!!
Är detta ett kvinnoproblem? Och varför är det de i sådana fall? Varfär är det "självklart" att det är vi kvinnor som ska offra allt för familj, barn och arbete.
Jag säger bara, börja utbilda er på annan ort några dagar i veckan. Det hjälper mannen att ta ansvar och ta mer tid och initiativ med barn/en. Sen får man bli förbannad när man kommer hem och tvätt och disk är kvar men det är en annan sak. Och man har rätt att bli arg. Det kan bli förändring.
Nästa gång borde väl vara du som går ut och gången efter det med.
Nästa gång följer du med oss på semester, det med basta! ;-)
Skicka en kommentar