God kväll i stugan..

Det hade gått ganska bra idag vad jag förstod, även om hon grät idag igen när jag kom. (igår visste hon ju inte om hon skulle skratta eller gråta) lite "konflikter" hade det varit med andra barn, men inte alls så farligt.

Skönt var också att "fröken" som lämnade över, förklarade för mig att de inte är så stränga mot henne just nu, utan att de mer tar bort henne och håller ögonen på henne, men att om hon fortsätter kommer de bli mer stränga när hon är van vid dem. Det låter rättvist tycker jag.

Sen var hon så söt att hon förklarade för mig att Alicia inte menar något illa med att bitas och rivas, men det vet jag ju redan, men jag sa sen att min oro mest beror på vad andra föräldrar ska säga..

Frågade om det var okej att komma lite tidigare och lämna på mornarna, men hon tyckte att det var bättre att vi försökte komma mer i tid istället. Idag var vi ju lite tidiga och hon sa att det kan bli tokigt för då håller de på att göra ordning de andra för att gå ut (byta blöja osv). Jag som alltid varit tidsoptimist i negativ bemärkelse har blivit tvärtom nu!

Imorgon är det så sambons tur att lämna och hämta för första gången! Han är helt kolugn och jag är så nervös och beter mig som att han inte kan någonting! Kommer han verkligen att komma ihåg att ta på sig själv byxor?! Typ..

Det var med en liten tår i ögonvrån jag nattade henne ikväll. Det känns på något konstigt vis att hon på en natt kommer bli 15 år och stå i dörren till sitt rum och skrika att hon hatar mig för att i nästa stund vilja ha en moppe..

Min lilla tjej börjar bli stor och jag ser tillbaka på min ledighet och bara undrar: varför njöt jag inte mer? Varför var jag tvungen att må så dåligt så länge? Varför infann sig inte mammalyckan hos mig förrän nästan 8-9 månader efter hon fötts?

Tänk vad tid med henne jag har kastat bort på att gråta och på att ha dåligt samvete för att jag gråter.. (gråter nästan nu med bara av att skriva detta, samtidigt som det känns som en befrielse)

Det var en sådan enorm skillnad på livet innan barn och livet efter barn. Jag var inte alls beredd på det. Även om jag visste att inget skulle bli som förut, så var det ingen som berättat om HUR lite livet skulle bli som förut. Men det jag minst var beredd på var nog just det där med att inte finna mammalyckan. Visst har jag älskat henne från första stunden jag såg henne, men jag var ändå inte riktigt lycklig. Det är så otroligt svårt att förklara. Hur man kan älska någon till bitar, men ändå inte vara glad.

Jag var trött och sliten, (som man ska vara som nybliven förälder) men min oro för PSD (plötslig spädbarnsdöd) togs inte på allvar, trots att den inte var sund. Man kan ju oroa sig på sunt vis och på icke sunt vis. Att ligga vaken hela nätter 4 månader i sträck för att höra så ens barn verkligen andas är inte ett sunt vis. Men det möttes bara av ett "ojdå, ja det var ju inte bra. Du måste ju sova.. "

No shit! Men ändå togs inte min oro på allvar..

Ringde MVC när Al var 8 månader, för att fråga när mamma-lyckan skulle infinna sig, eftersom jag inte vågade prata med dåvarande bvc-sköterskan vi hade. Men de bara rådde mig att prata med henne ändå om att få en tid hos en kurator. TROTS att de har samma! Det gjorde jag så klart inte. Det tog mycket mod för mig att ens ringa mvc och erkänna att jag inte mådde bra. JAG.. mådde inte BRA! Jag som alltid lyckas hålla fasaden uppe.

Jag som stod pall för mobbing i 4 år. (även om de som utsatte mig för det aldrig skulle erkänna det idag) Som inte visade en min, men som fick en tankeställare när en klasskompis på gymnasiet sa "du ser så farlig ut när du går". Jag erkände tillslut att jag inte orkade mer, jag var slut. Men ingen tog tag i mig.

Sambon fanns där såklart. Men det tog lång tid innan jag erkände för honom också. Jag tror inte det är många därute som vet hur dåligt jag mått. Nu vet ni. Och det känns så otroligt skönt att ha fått skriva av sig lite..

Om du orkat läsa ända hit. Tack.

och tack Nanoliten, för att du med ditt ärliga sätt att skriva fått mig att öppna mig också.